och idag elr igår ,torsdags var det en av dom värsta dagarna av mitt liv .

så mycket hemskt hände .. emil t.ex alla borde veta att vi inte är tillsammans längre jag vet igentligen inte varför själv , jag älskar han så himla hårt .

och min mamma har jag tänkt på så himla mycket , kan inte sova om nätterna , jag saknar henne så himla mycket , jag älskade henne så! , hon betydde mest i hela världen för mig . det är nog det värsta som kan hända en .. att förlora det som man älskar mest av allt i hela världen , det är svårt att gå igenom sånt här ..

jag vet inte om jag hade levt här änom det inte vore för mina underbara vänner .

allt idag blev bara skit , en sak  i linnköping först , sen mådde jag redan jätte dåligt pga min mamma , sen tänker jag " jag har ju iaf min älskade emil" jag blir så glad när jag ser att han ler , hans leende är speciellt , inte som nån annans , det liknar min mamma så otroligt mycket , det är nog därför jag blev så himla glad , jag älskar han . sen kommer jag hem och får reda på att det är slut , jag grät så himla mycket .. kl är 4.00 nu och jag har svin ont i mina ögon för jag gråtit sönder dom ... när han försvann blev allt värre allt blev värre med min mamma , jag tänkte på henne så otroligt mycket mer , sen så hittar jag det här på internet

Cancersjuka Marie Fritz Sekhtyan, 45, kom till Kristinehamn för 5 år sen från Östergötland. Om hon stannat i östergötland hade man upptäckt cancern mycket tidigare och hon hade haft en chans att överleva. 
-Den tid jag nu har kvar, den är deras, säger Marie om sina barn som nu ar 6, 9 och 11 år gamla.

Hon upptäckte sin cancer för ett år sen, då cancern redan var två år gången. Det hon möttes av var ett trögt sjukvårdssystem som kom att dra ut på hennes behandling.

jag blir bara så ledsen, mitt hjärta orkar inte mer , jag orkar inget mer , jag vill bara stänga av allt , försvinna , dö , jag vill men jag vågar inte , jag vill så hårt men , jag vågar verkligen inte .

 

texten från mitt hjärta till min mamma ♥

 

Att gå in det rummet.

Att tända lampan.

Att ens andas den luft som finns där inne. Är svårare än något annat.

Att se allt komma tillbaka. Att plötsligt se dig där igen.

Att se mig. Sittande vid din sida. Att sitta där och bara vänta. Att bara vänta på att du plötsligt inte längre ska finnas där.

Att du inte längre ska stå där i köket med fikat framme på bordet när jag kommit hem från skolan.

Att du inte ska bädda ner mig i min säng sent på kvällen efter jag tjatat på dig att få stanna upp med dig.

Att du inte längre ska plåstra om och trösta mig när jag skrapat upp knät.

Vem skulle göra det om du skulle dö?

Att möta pappas blick efter att han pratat med sjuksköterskan som skulle vakta dig under natten innan du skulle...jaa...gå bort, sade allt. Det fanns inget hopp nu... allt var försent nu. Du skulle dö. När som helst nu.

Det sista jag tänkte den natten innan John Blund kommit och hämtat mig, var att vad skulle hända nu? Skulle jag vakna upp utan en mamma? Hur skulle det kännas? Att inte ha någon mamma.

Att vakna upp av en storebrors skrik om att du inte andades, 10 minuter efter att sköterskan lämnat vårt hus, var bara en dröm. Att sedan se på medans pappa ansträngt försöker hålla inne tårarna. Att sedan se dig. Var också en dröm. Det måste ju vara en dröm. En riktigt hemsk jävla

mardröm.

Det var det inte. Det var verklighet.

Du var blek. Din hand var kall. Och stel.

"Mamma? Mamma, vakna! Snälla mamma, varför vaknar du inte? Snälla? Snälla! Snälla vakna, mamma!!!"

Du vaknade inte.

Varför? Vad hade jag gjort för fel?

Din blick var tom. Kall.

Varför skulle du dö?

Varför i detta rum också?

Detta rum som jag tidigare hade älskat. Som var fyllt av glada minnen fyllda med skratt från alla familjemiddagar som vi spenderat här inne. Detta rum som jag älskat, hatade jag nu.

Det rummet fylldes av människor. Som jag inte alls brydde mig om. De tröstade syskon . Torkade  deras tårar. men inte mina för dom kom inte.
jag kände mig helt tom.
inte förs senare kom alla tårar.
det här skrev jag för att jag saknar min mamma!
för min mamma är allt!
och jag har ett tomt hål i mitt hjärta.
och det känns hemskt :'(

Ordspråket:

"Man vet inte vad man har först man förlorat det..."

Stämmer inte in här

Jag visste vad jag hade, mycket väl.
Men ändå förlorade jag det.
Hur kan det stämma?